… och den 25 september har det gått fem år sen mamma lämnade oss…. Mycket har hänt sedan dess…

Denna helg hälsade vi på föräldrarnas bästa vänner utanför Uppsala. Vi åkte dit på fredag eftermiddag med husbilen och stannade till lördag. Vi hade det jättetrevligt som vanligt med god mat och trevligt sällskap!
Gillar verkligen att hälsa på där!

Sen på lördagen kom min syster och hennes barn och åt lunch med oss, kusinerna fann varann direkt, trots att det sågs strax före midsommar 2010 sist. Men leken var snabbt i full gång! Drakflygning var dagens största nöje, solen sken och vindarna var perfekta!

Sällan det är sånt kanon väder i slutet på september!

När lördagen började bli eftermiddag så drog vi oss hemåt, trötta, nöjda och glada!!
(Johanna somnade direkt i bilen på vägen hem)

Söndagen ägnade jag mig åt att åka till Årsunda och hänga med på ett kurstillfälle med Hugo. Som vanligt är Malin kanon-duktig, men jag var inte på topp själv just denna dag tyvärr. Men träningen gick ganska bra ändå. Men jag glömmer alltid hur långt det är till Årsunda, nästa gång får nog bli i Knivsta…

Under söndagen ägnade jag mycket tankar åt hur det var den där dagen för 5 år sedan… Dagen då telefonen ringde tidigt på morgonen, Eva ringde och talade om att lidandet var över, strax före 6 på morgonen. Det var med lättnad, för att hon slapp smärtan som plågat henne sista veckorna. Men vá fan!! Min MAMMA!!!
^
Hallå när kommer hon hem igen, hur länge kan man vara bortrest? Var ska hon bo när hon kommer hem… Allt som var hennes är bortplockat, bostaden såld och allt klart…

Den realistiska sidan av mig vet att hon inte återkommer, den sidan vet att det var jag som beställde texten på deras gemensamma gravsten, avbokade tidningar, tandläkare mm och hämtade hennes saker på jobbet, den sidan av mig vet att livet går faktiskt vidare…

Men jag vill faktiskt ha min mamma tillbaka!
Vem FAN har skrivit MIN mammas namn på en gravsten?
Varför?, min mamma är INTE död!!!
Jag vill ha henne tillbaka!! Så är det bara!! Man får inte då vid 62 års ålder, man ska fan bli minst 78 i varje fall…

smiley

Men det bästa som vi “ärvt” är föräldarnas vänner, dom må vara gamla (ett gäng 40-talister) men dom är så bra!
Gästvänliga och trevliga, har funnits där i alla år, nästan som mina egna föräldrar.
Utan dessa så vet jag inte hur livet hade sett ut!!
Det är inget dåligt “arv” det inte!!